Ok idag är det exakt nio dagar kvar tills man har en träff med en kniv, låter kanske lite grovt men vad sjutton det är ju sant.
Jag vet inte vad man ska säga, om jag e orolig.. Nja inte så mycket för själva ingreppet mer tiden efter innan man är tillbaka i sitt esse. och om jag har samma rörelseförmåga som innan.. dessa saker är så svåra att säga nu i förtid.
Saker som om jag kommer att ha mycket ont efteråt är för mig inte det viktigaste.
Ont kommer jag att ha en tid med den e övergående, det är mer det här hur lång tid tar det innan jag kan använda armen fullt ut.
Finns så mycket som jag vill göra just nu som inte kommer att fungera nu på ett tag framöver.
Många av dessa saker är inte viktiga i säg men dom är en del av vad som är viktigt för mig och för att jag ska kunna undvika att bli för uttråkad.
Sedan så har vi ju hästarna, det är tur att man har en snäll Mamma som kan hjälpa en och sedan änglar till vänner...
Det känns skönt att man lite till 100% på att det kommer att fungera mellan personerna i fråga och mina hästar. Dom är vana vid varandra och jag är helt säker på att det inte kommer att bli några problem alls.
Det enda som är sur är ju att jag äntligen har börjat få något flyt på Magoo...
Han börjar äntligen att fungera.
Idag Red jag verkligen killen, ok det är inte så fantastiskt i säg men med tanke på hur han har varit så var det en enorm känsla.
Ridningen varade kanske i 10 min men det var utan någon hjälp alls, han var lite stel och osäker men med tanke på att vi var på ett nytt ställe och det var mycket ljud runt om kring är jag sååå stolt över lillkillen.
Sedan har man ju varit på långtur med han efter en skogsväg med Bodil på ryggen och jag på Honey med han som handhäst, har fungerat oförskämt bra, inga tendenser till att ens försöka ta till flykt eller ge boddan en gratis flyglektion, vist lite rädd blev han då det rasade från trädet men det var så lite så det räknas inte.
Sedan så har vi ju det eviga husbygget.
Just nu känns det som om vi inte kommer någon stans alls pga alla småa saker som bara måste jävlas. förhoppningsvis ska det vara slut på dessa snart annars kommer vi nog aldrig att få flytta hem... ok hur det en låter så är det något som vi verkligen vill alla tre, inte för att vi har det illa där vi är nu men hemma e alltid hemma.
nä nu tror jag bannemej att jag ska ta och avrunda, kommer nog att skriva mera i morgon eller någon dag senare.
Humm... ska se om jag e så lyckas ta lite bilder så ni får se lite hur det ser ut nu.... ska ta med storkameran i morgon..
Natten på er nu alla glada....
1 kommentar:
Usch, förstår att det känns gruvsamt inför operationen men det bästa är väl att ställa in sig på en lång återhämtningsperiod så slipper du bli allt för besviken efteråt.
Och du, tänk på hur himla fint ert hus kommer att bli när det är klart! Den som väntar på nåt gott... ;-)
Lycka till med allt!
Kram, Alexandra
Skicka en kommentar